Ooooh, nu har vi börjat vår tågresa mot träbåtsfestivalen i Brest. Best ligger i Bretagne alldeles under nästippen ner mot Biscayabukten. Festivalen infaller vart fjärde år i juli och kommer att exponera c:a ettusen träbåtar av olika storlekar säger man. Från tremastade fullriggare till ekor med ett par åror. Där ska vi, stjärnbåtssektionen i GKSS, delta med två stycken båtar och slå ett slag för nordiskt klinkbygge. En båt finns redan på plats och den andra har körts på trailer i tre dagar och levererats ungefär nu, onsdag em för sjösättning i morgon. Och vi sitter på nattåget mellan Hamburg och Offenburg (Strasbourg) med avsikt att inträffa i Brest i morgon vid 16-tiden. Vi, är undertecknad och Erik, Catharina, Mats J och PG P från stjärnbåtssektionen.
Det har inte vart lätt. Våra romantiska föreställningar om tågluffande i Europa har fått några törnar. Bl a genom plötsliga och oväntade tidtabellsändringar. Vi har fått hjälp av trevlig och omtänksam tågpersonal. Det är varmt, 27 gr, sa någon och vi blir mycket törstiga. Vid tågbyte i Köpenhamn hann vi med en fish and chips och en god öl och i Hamburg en kebab och en god lokal öl. Någon i sällskapet tyckte att vi skulle tagit en Hamburgare i stället. Hamburg Hbf är en konstruktion utan like i glas och nitade stålbalkar av enorma proportioner och med en fantastisk atmosfär. Tågen är låååånga och mycket snabba. Massor med folk som reser och det är mycket varmt. Nu ska vi försöka sova i våra förstaklassfåtöljer och vara utsövda och pigga i morgon bittida. Tågbyte tidigt mot Paris. Vi fortsätter med ”TGV”. Det ska bli intressant.
Godnatt!
Äv vår vagn och lyckas få ryggen innanför dörren innan stinsen blåser i pipan och skickar iväg oss söderut. 1:a-klassvagnen har öppen layout med fristående justerbara stolar och vi försöker göra det så bekvämt som möjligt för oss. Det är mycket varmt. Runt 30 grader gissar vi och det verkar inte gå att ändra. Det blir en svettig och obekväm natt med mycket lite sömn. Vi tar av oss så mycket kläder vi anständigtvis kan och försöker utnyttja lediga stolar så gott det går. Ankomsten till Offenburg och morgonens tågbyte till franska TGV (Train Grand Vitesse) känns som en befrielse. Tvåvåningsvagnar i modernt utförande med mycket teknik vid stolarna och, bäst av allt, en cafévagn så vi kan äta frukost. Där sitter vi och fikar och äter croissant i 300 km/h. Ganska häftigt.
Från Gare del Este via en ganska fullsatt Metro till Gare Montparnasse där vi hittade en trevlig restaurang för lite tidig lunch. Sedan ut bland spåren för att, efter lite letande och springande hitta tåget till Brest. Nytt TGV! Sprillans nya vagnar. Varje sits har en uppsättning elektronik och manöverdon som skulle gå att köra tåget med. Se bild. Och så iväg i 300 knyck igen. Franska landsbygden. Jordbruk, oändliga vetefält och annat timme efter timme. Kusten i Bretagne är ganska brant så när det börjar luta nedåt förstår vi att vi närmar oss målet. Från stationen bestämmer vi att promenera till hotellet dragande på våra hjulförsedda väskor. Det är längre än vi trott och mestadels uppförsbacke åt alla håll. Incheckning vidtar i det lilla hotellet som är av familjetyp med viss del självhushåll (billigt). Brest blev totalförstört under kriget och har återuppbyggts i en tråkig femtiotalsstil med Inslag av sovjetarkitektur. Hamnen är stor med en stor del industrihamn och en stor fritidsbåthamn.
Vi spårar likheter med Göteborg på så sätt att det finns en hissbar bro som det går spårvagnar över, det finns en linbana över hamnen (som vi planerade), en tunnel under hamnkvarteren, ett mycket högt bostadshus på andra sidan bron och, inte minst, halva stan är uppgrävd. Vi kallar det ”Brestlänken”.
Efter incheckningen tar vi oss med till hamnen där våra två båtar ligger vid en ponton vid en pir. Nivåskillnad mellan staden och hamnen på c:a 40 meter med oändligt långa ramper och trappor.
När vi konstaterat att båtarna är väl förtöjda går vi en promenad och hamnar till slut på en fiskrestaurang med inte helt billiga priser. Men gott. Sedan hem med kommunala färdmedel och på huvudet i en riktig säng.
Fredag.
Härligt att vakna i en riktig säng, duscha och veta att det väntar en frukost på bottenvåningen. Nu ska det bli segla av! Men först måste vi ta oss ned till hamnen. Spårvagnar och bussar verkar inte helt synkroniserade så vi har svårt att hitta rätt i tidtabellerna. Stan är dessutom rejält kuperad så man går ogärna längre sträckor.
Vi har fått armband i blå plast som legitimerar oss som utställare så att vi kommer in överallt utan avgift.
Lasse Nyberg har fixat vita piquetröjor med stjärnbåtsbild på bröstet som tillsammans med våra stjärnkepsar gör att vi bildar en prydlig besättningsgrupp.
Så, upp med segel och kasta loss och ut på Biscaya. Jag seglar med Anders Andersson som jag också delar rum med. Vinden är hanterlig men lite byig så man får vara uppmärksam. Vi har fått en fyrkantbana innanför vågbrytarna som skall defileringsseglas i par med vår andra båt. Alltså ingen tävling utan en uppvisning. Båten är fint trimmad och seglar lätt och elegant. Vi följer våra kompisar och kommer utanför pirnocken och drabbas av en kastby som pressar ned oss så att vi får in lite vatten över sargen. Så, se upp! Vi fortsätter och gör några försiktiga slag fram och tillbaka för att vänja oss vid vinden och vattnet. Här är rejält tidvatten också så det finns strömmar att ta hänsyn till också. När vi vänder och slörar in i hamnen igen får vi en fenomenal fart och nästan planar in bakom piren igen. Lite fuktiga och omskakade lämnar vi båten vid pontonen och uppsöker ”Créperiet” för vi har hunnit bli både hungriga och törstiga. Där träffar vi flera ur gruppen och vi får en trevlig pratstund. Nu har det hunnit bli liv och rörelse i hamnen med musik och dans- och performancegrupper lite varstans. Säkerheten är hög. K-pist beväpnade militärer ger oss vassa blickar ibland. Annars är Brestborna oändligt vänliga och tillmötesgående och rådbråkar sitt språk för att passa alla nationaliteter. Antalet båtar av alla storlekar och typer ökar. Varje segelbåtsmanöver är ett fascinerande skådespel. Multiplicera det med 1000 och dagen är räddad. Lägg till ett par svala öl och man lättar från marken.
På kvällen ska det vara fyrverkerier i hamnen, men inte förrän kl 11 så vi bestämmer att hotellsängen lockar mer och börjar lägga puzzle med busstidtabeller. Vi får en glimt av fyrverkeriet från hotellfönstret.
Dagen är slut och VI HAR SEGLAT STJÄRNBÅT PÅ BISCAYA! Det ni!!
Lördag.
Vaknar av medicinklockan som vanligt. Rumskompis Andersson är redan i badrummet. Vi har en duschkabin där ettgreppsblandarens avstånd mellan skållhett och iskallt är c:a 3 mm så man rör sig försiktigt. Hotellets frukost är mångsidig och god och vi passas upp av trevliga damer.
I dag skall det vara regn och byig vind så vi tar oss en funderare om seglingarna. I alla fall skrudar vi oss i väderkläder och hamnar så småningom på spårvagnen de på väg mot hamnen. Spårvagnen är av svensk-italiensk typ men tycks gilla Brestklimatet bättre än Göteborgsditot. Mycket folk igång överallt. Nere vid flodmynningen och den hissbara bron ligger en flottbas med gråmålade fartyg med lite seriösare framtoning. Dessa blandas med segelbåtar av skiftande typ och storlek, som, under nånsorts defilering, brottas med den nyckfulla vinden. Stor show av skickliga sjömän. Kajerna är fyllda av vackra båtar och intet öga är torrt höll jag på att säga, men ni förstår. Vi ser t ex en tvåmastad vit sak med klipperstäv, kanske 18-20 m lång, vid namn Etoile. Den första franska stjärnbåten?
Väderprognosen kommer på skam. Det är fortfarande blåsigt men soligt och varmt. Musikuppträdanden i alla hörn. Bl a en fransk trupp ”Pipes and drums”, säckpipor alltså, som spelar härlig svängig medryckade musik. Jag lyckas filma litegrann på stort avstånd från fästningsmuren.
Ölet står som spön i backen och serveras i gedigna plastglas med festivalloggan på sidan. Glaset ingår i priset. Vi jobbar på en duktig samling glas som kommer att deponeras i stjärnbåtsverkstan.
Promenad längs kajerna som är gamla. Här har bedrivits sjöfart sen urminnes tider och tidvattnet har gjort det nödvändigt att konstruera ramper ned i vattnet. Nuförtiden förtöjer man vid pontonbryggor som följer tidvattnet upp och ned. Vissa av dem byggda i nån sorts legosystem som går att anpassa till olika kajformer. Dom verkar sprillans nya och ser mycket dyra ut. Lite svajiga att gå på. Vår promenad fortsätter längs kajerna och vi försvinner in i en stor transporttunnel som mynnar på andra sidan fästningen. Där hamnar vi i den första hamnen igen och fortsätter in på festivalområdet där våra små båtar bor.
Nu börjar tröttheten göra sig påmind i våra gamla ben och vi letar efter någonstans att vila. Gå till utställningssektetariatet säger någon. Där finns all information, stolar att sitta på och kaffe och kakor. Sekretariatet är inrymt i hörnet på ett enormt träbåtsvarv där vi också kan betrakta ett jättelikt renoveringsprojekt i mahogny. Juana heter båten och har en ytbehandling med finish som en spegel. Längd nånstans mellan 18-20 m. Där finns också en mindre mahognybåt med det pigga namnet ”Inch Allah”.
Eftermiddagen och kvällen går med så mycket evenemang och shower och seglingsäventyr att det är svårt att beskriva. Vår tame fransman ”Alain” dyker upp då och då och stöttar oss i kontakterna med myndigheter och andra. Det visar sig att han sover i en av båtarna under natten så på morgnarna ska det bäddas upp och båten iordningställas för segling.
Nu är det dags för spårvagn hem till hotellet igen.
Godnatt!
Söndag.
14:e Juli minsann. Nu ska det bli party på allvar! Mjaaa…. Det visar sig att bretagnarna kanske inte är så förtjusta i Paris. Att traditionerna mer hänger i hop med Sydengland och Irland och Kelterna. Fin musik och roliga danser.
När vi kom ned till fästningsmuren såg vi vad fransmännen gör på nationaldagen. Busslaster med militärer i paraduniform med medaljer och ordnar och fanor och standar anlände och bildade fond bakom civila honoratiores. Orkestrar ställdes upp och instrumentfodral forslades undan.
Det hela gick påfrestande långsamt så vi fortsatte ned till hamnen för att ställa i ordning båtarna. I dag skall vi defilera i par tillsammans med en stor mängd båtar av alla slag med de mest varierande riggtyper. En riktig festival för ögat för den som gillar konstiga träbåtar. När det blev dags tog Dick och Lasse den ena stjärnbåten och Andersson och jag den andra. Vind 0,0 m/s och lite veliga strömdrag. Tur att vi har paddlar ombord så vi kan styra upp fören åt samma håll.
Övriga gruppmedlemmar placeras ut på kajerna med kamerorna i högsta hugg för att föreviga den gripande scenen. Vi ”seglar” lite fram och tillbaka med ett inbördes avstånd som inte överstiger 10 meter. Andra båtar har motorerna igång och får öva på väjningsreglerna. Det kommer några små vindpustar och fyller våra segel så att bilderna blir åtminstone acceptabla.
Franska flygvapnet gör två överflygningar på låg höjd med fyra Mirage jaktplan och två bombplansliknande saker. Ett fruktansvärt larm. Imponerande!
Till eftermiddagen/kvällen har vi bestämt en picnic på gräsmattan ovanför fästningsvallen. Dryckesvaror, ostar och baguetter inhandlas och svenska flaggor och stjärnbåtsstandar bankas ner i gräsmattan. Gitarrer tas fram och vi övar lite försiktigt på den kända franska revolutionsvisan från Napoleontiden. ”Små grodorna”.
Vi gör inte detta på allvar utan går snart över till Taube och Dahlquist och mera kända melodier.
Kvällen och solnedgången lämnar inget övrigt att önska. Horisonten är full av segel. På avstånd hörs exotisk musik och allt känns som en saga.
Verkligheten gör sig påmint och det börjar bli dags att samla in en spårvagn (NEJ ”hitta en spårvagn”) och komma hem till sängen. Vi har långsamt insett att morgondagen, måndag, kommer att bli den sista då programmet går för fullt. På tisdag ska en av båtarna tas upp för hemtransport så Dick och Lasse kommer att bli fullt upptagna.
Mats J överraskar mig med att anmäla oss till en vrickningstävling på måndag. Se där, nu får man bekänna färg efter allt snack om vrickningsåra man presterat.
Spårvagnar och bussar gör sin plikt och levererar oss i gott skick till hotellet. Liten eftersits på vårt rum med pistagenötter, ostar och slattar av whiskey och calvados.
Tomorrow is an other day. 
Oj-oj-oj! Nu har det gått flera dagar utan att jag har skrivit någonting. Jag måste försöka hämta upp vad som fattas i min berättelse.
Måndag. Vid morgonsamlingen upptäckte vi gemensamt att måndagen kommer att vara den sista fullödiga dagen i festivalen. På tisdag (i morgon) skall Emerentia mastas av och lastas på trailern för hemtransport tidigt onsdag. Det innebär att sista gruppseglingen skall företas nu. Väderprofeterna lovar hård vind och regnigt väder. När vi kommer ner till hamnen visar sig måttlig vind och soligt väder. Det är bara att tacka och ta emot.
Andersson och jag delar på ”Squette” och försöker parallellköra med Emerentia. Inne i hamnen, innanför dom höga kajerna, är det nästan vindstilla och vi har svårt att få fart på båten. Men skam den som ger sig. Efter ihärdigt petande med paddel och ivrigt skotande åt alla håll, utanför piren tar vinden tag i oss och plötsligt går det som tåget (jasså är det så illa). Vinden är sydvästlig och ganska stark så vi får fin bidevind ut mellan pirarmarna och VI KÖR OM VARENDA BÅT VI SER! Hon seglar fantastiskt och vi blir inte så lite kaxiga. Hur långt ska vi våga segla på öppet vatten? Småbåtarna glesnar och vi har plötsligt ganska stora skutor omkring oss. Dags att vända. Andersson tar över rodret och jag ägnar mig åt fockskotet. Vi får en fantastisk slör. Båten nästan planar och vattnet sprutar ymnigt på båda sidor. Vi möter också turistbåtar på väg ut med lite onödigt svall. En av dom kommer lite nära och jag får en ordentlig överspolning ner efter ryggen (Hur styr du Andersson!?) Den elektriska länspumpen gör sitt och vi är aldrig oroliga. Vattnet är fullt av assisterande RIB-båtar som hjälper oss med information och generösa erbjudanden om bogsering om tveksamhet skulle uppstå. Så småningom kommer vi in till vår kajplats och lyckas lägga till och förtöja i den nyckfulla vinden. Avlösande besättning tar över, och vi kan vrida ur våra kläder (nåja) och ägna oss åt landaktiviteter. Lite mat, och sedan ska Mats J och jag börja förbereda oss inför vrickningstävlingen. Under tiden ägnar vi oss åt alla fina och roliga musikuppträdanden som försiggår på alla scener.
Vrickning: att med EN åra i aktern på en roddbåt eller motsvarande driva båten framåt. Vi har sett unga starka killar öva på eftermiddagen med en liten bred öppen båt med urtag för vrickåra i aktern. Dom är bra! Den lilla båten studsar på vattenytan och vi hoppas att inte dom ska delta i tävlingen. HA! Naturligtvis är dom med. Tävlingen startar från en pontonbrygga och man ska ta sig runt en boj på c:a 50 m avstånd och tillbaka. Mats och jag startar som fjärde par tror jag. Dom första killarna var stensäkra och gjorde bra tider, men det var också några som navigerade fel och inte kom i mål. Hoppet steg något. När vi startade upptäckte jag lite oväntat att åran flöt, så man måste hålla den igång för att den ska stanna under vattnet. Våra coacher, Flemming och Andersson, filmar och har lyckats organisera hejarklack på kajen. Våra namn studsar mellan pirarna. Mats trasslar till det och kommer inte iväg som planerat och jag får en ledning som jag lyckas hålla i mål, till mängdens jubel. Det kändes fint. Eftersom vi avslutar nu i början på veckan kan vi inte delta i finalen som utkämpas på onsdag då vi sitter på tåget. Vi tror att vi hamnade runt åttonde plats i alla fall. Vi får väl kalla det ett GKSS klubbmästerskap (där jag vann hi-hi).
Vi drog snabbt från platsen för att kunna delta i den avslutningsmiddag som planerats av övriga gänget på en indisk restaurang i närheten av hotellet. Vi mottogs med jubel av kamraterna och skyndades oss att äta ifatt av den goda indiska menyn. Sedan trevade vi oss efter fasaderna hem till hotellet för att komma i form till hemresan på onsdag.